Om bloggaren

Frilansande skådespelare sedan -97. Numera även regissör och dramatiker. Debuterade som barnboksförfattare 2011 med boken "Emblas universum". Teaterlärare för gymnasiet och vuxenutbildningen på Kulturama



onsdag 2 november 2016

Rebecka och Harald

Barnet föddes den där natten stormarna tog tag i taken och de sista löven slets från sina grenar, natten då allt som varit levande föll virvlande till marken i ett inferno av himlens tårar. Samma natt som Rebecka kände hur Haralds hand långsamt släppte sitt grepp om hennes, samma natt hon såg hans ansiktes livsmärken suddas ut. Glädjen, sorgen, bekymmersrynkan mellan ögonbrynen som blivit djupare allteftersom åren gått. Rebeckas livskamrat släppte taget om henne samma natt som deras gemensamma kärlek gav liv åt en helt ny människa. Han som senare skulle senare få sin morfars namn.
Rebecka gick genom nattens folktomma korridorer på väg till ett nytt liv medan hon fortfarande kände värmen av alla hennes och Haralds år tillsammans i sin hand. Hon skulle aldrig komma över honom. Med sina sista krafter tog hon ett andetag av allt liv hon kunde hitta och öppnade dörren till sitt barns rum. De såg på varandra, mor och dotter. Inga ord kunde sägas, inga behövdes. Dottern gav sin mor sitt barn och de grät av allt vad livet är. Tiden slutade finnas. En nybliven mor somnade till slut och hennes mor vakade över det nya livet som låg tryggt i hennes famn. Hon såg dragen av en själ hon kände utan och innan i den lilles ansikte och som en vaggsång pratade hon till honom bakom dragen. "Jag kommer aldrig glömma dig. Du är den människa som fick mitt hjärta. Det var aldrig något val. Med dig har jag lärt mig mina djupaste rädslor, och med dig i mitt hjärta har jag tagit mig över de avgrunderna i både glädje och sorg. Jag hade inte kunnat önska mig ett bättre liv. Så kom ihåg det min vän, låt kärleken ta tag i dig när den kommer, den är nyckeln till dina låsta dörrar. Till dina vackraste skatter inuti. De du bara kan se om du släpper in, de enda som kan lysa upp även din mörkaste natt. Kärlekens paradox." Utanför fönstret hade stormen stillnat, löven låg tillsammans på marken, redo att övergå till något annat, och långsamt, den här dagen lite extra smärtsamt steg solen över horisonten och gav ljus till en ny dag.

måndag 24 oktober 2016

Gunbritt och Göran

När det långsamt sjönk in för Gunbritt varför hon en dag stängde dörren till sitt och Görans hem sedan 25 år var dörren stängd, låst och nyckeln borta. Men sorgen över deras någotsånär förlorade år av ensamhet tillsammans åt henne inifrån. Gunbritt hade alltid varit plågsamt medveten om att det fanns något hon saknade i sitt liv, och intuitivt hade hon sträckt sig efter Göran under deras tid tillsammans. Utan att hon visste det längtade hon krampaktigt efter att bli hållen, omfamnad. Men vad det nu än var som gjort henne balanserande på sin egen avgrundskant gjorde också att hon trodde att hon skulle falla ner i den om hon sträckte sig fram mot honom. I början var hon ändå modig nog att försöka, och hon försökte, försökte och försökte, men nådde aldrig riktigt ända fram. Gunbritt anade aldrig att för Göran var det värre. Han upplevde att han föll bara av att stå mitt emot henne. Han försökte hoppa till Gunbritt men lutade sig bakåt i ansatsen och slog sig till marken. Vände sig bort. Gunbritts försök blev mindre, färre. Hennes armar förlamades till sidorna och hon backade till fastare mark. Göran blev alltmer slagen till backen. Gunbritt och Göran blev stående på varsin sida om deras tysta förtvivlan till avgrund emellan. När så många år gått att de för länge sedan förlorat varandra ur sikte, trygga på varsin sida, fann sig Gunbritt med handen på handtaget till ytterdörren. Den gick upp, och hon gick ut. Allt hon kände var att hon måste ut. Varför var en gåta, de hade egentligen haft det ganska bra. Var och en på sitt håll. När tiden som gick gav ljus åt avgrunden i hennes minne såg hon rädslan kurande därnere. De två övergivna barnen som lärt sig sluta sträcka sig efter tryggheten, för den fanns inte där de var och de hade stannat i växten. Historien klarnade och Gunbritt grät. De hade gjort allt vad de kunde. Nu var det hög tid att hon fick liv i sina armar igen så att hon kunde hämta en stege och klättra ner till sin lilla och plocka upp henne i famnen.

fredag 21 oktober 2016

det finns en sällsynt känsla
den sköljer över en
i puls från hjärtat
en värme
nästan som en smärta
som tar tag i lungorna för att växa
den för handen till bröstkorgen
och genom handflatans värme och tryck
mot kärnan
känner man den andres hjärtslag
i sin egen kropp
en värme genom alla gränser

torsdag 31 mars 2016

Om hjärtslag

hon gjorde honom till vattnet
till regnet som rann över henne
till vinden som strök hennes kind
solen som värmde ryggen
till nattens mjuka täcke
och gryningens första ljus
hon gjorde honom till skogens träd
som viskade till henne
och djuren som sökte sig nära
han var hennes hjärtslag
varje dag
och hon ville leva

söndag 28 februari 2016

Fitness walk of Stockholm, the guided tour

Varje år gör jag någon form av samarbetsprojekt med teatereleverna i åk 2 på vuxenutbildningen Kulturama. Det här läsåret bestämde vi oss för att försöka sprida glädje för att så mycket runt om i världen känns så tröstlöst just nu. Det är inte mycket, men det kanske lättar upp någons dag för ett ögonblick. Vi beslöt oss för att skapa lite liv och rörelse på stan. CityMoves. 
Denna gång vi gick ut blev projektets titel "Fitness walk of Stockholm, the guided tour". 

Vi promenerade med vår alldeles egna guide och assistent från Medborgarplatsen, genom Gamla Stan, Kungsträdgården, Stureplan, Hötorget, Sergels torg och tillbaka till Gamla Stan.


I Gamla Stan frågade en riktig turist om vi ville att hon skulle ta ett foto på oss allihopa.

Plocka äpplen vid Kungliga Slottet.

Fri fotografering mot Kungsträdgården.

Simträning i poolen i Kungsträdgården.

Svanen på Biblioteksgatan.

Turister hälsar på turister.

Utfall under Svampen.

Stretch vid Konserthuset.

Mer stretch.


Cirkelträning på Sergels Torg.

Guidens assistent flyger fortfarande fram.

Några sista övningar.

Selfies och wefies är ett självklart måste för varje dedikerad turist.


Vid Riksdagshuset möter vi en man med en snara runt halsen. Längst ner på hans skylt står det: Krama mig om du är emot avrättning.

Följ oss gärna på Instagram: @citymoves1516

tisdag 2 februari 2016

Om skokartonger

vännerna pratade ofta
om "att släppa taget"
allt blir lättare när man
släpper taget
han försökte
men minnet var en
skokartong av varsamt
sparade upplevelser
alla kopplade till henne
varje känsla
fanns där
varje dröm
och råkade han på
en plats han besökt
eller en människa från förr
så fanns hon också där
hon var och förblev
ständigt närvarande
precis som hon varit
sedan de möttes
den där enda gången
och varje déjà vu
och varje nytt minne
grävde hålet han stod i
djupare
han skulle aldrig
ta sig över kanten
och även om vännerna
inte kunde få tag
om hans inre
blev det eftersom
enklare för honom
när han väl började acceptera
skokartongen han levde i

söndag 31 januari 2016

Om riktningar

insikten att hon endast
hade en liten del
i att styra riktningen
på sitt liv
vilka hon faktiskt skulle
komma att möta
och vilka som
skulle finnas kvar
blev kanske den svåraste
utmaningen för henne
att acceptera
det förändrade så småningom
hennes drömmar
och på dagarna började
hon märka en saknad av något inuti
hon såg inga vägar längre
hon förvandlades till ett stillastående
faktum
kapade toppar och dalar
med en ändlös vardag
till utsikt
hon förstod att det kallades
överlevnad
det var nu hon satte stickor för händerna
och började sticka
strumpa efter strumpa
hon skulle aldrig komma
att sluta

lördag 5 december 2015

Om träd

trots att det inte verkade
ta henne någonstans
trots att han aldrig
verkade finna henne
kände hon ända
in i saven
hur han fick henne
att rota sig
allt djupare ner i jorden
och hon visste med säkerhet
att även om han
aldrig skulle komma
skulle hon nå solen en dag
tack vare honom

onsdag 11 november 2015

Rädsla

rädslan för att vakna en morgon
och upptäcka att allt är förändrat
att sommaren har lämnat en
för vintern
att känna löven
allt som växte och grönskade
lossna
falla
singla ner som tårar
på en kind
mot marken
att försöka sträcka sig
efter hans rygg
med sina smala nu kalla fingrar
ta hjälp av höstens stormar
för att skrika ut sin smärta
sin saknad av värme
av liv
att långsamt stelna
långt ner till rötterna
minnet av det som var
att tro att vintern är för evigt
att innan blicken vänds helt inåt
se honom
sommaren
dansa med vintern
se dem sammansmälta
medan man själv fryser fast
att inse att det
är en evig förbannelse
för att få behålla hoppet
att någon gång få spricka upp
av hans leende igen
den rädslan ger en tvekan
inför varje förändring
en värk som kräver större plats
som pressar sig mot marken
och trycker sig mot himlen
för att få luft
för att kunna andas

torsdag 22 oktober 2015

Gunnar och Birgit

Gunnar var ett hittebarn. Det var inget han mindes, men sagan om hans förflutna hade följt hans allt större steg från barndomen till den vuxna man han nu var. De minnen han bar var lyckliga. Fosterföräldrarna hade tagit god hand om honom, han hade haft en lycklig uppväxt. Han var så tacksam för det. Att de valde honom, fick honom att växa. Det borde ha lärt honom att han var älskad. Fått det att ta fäste som hans kött i benen. Han trodde också det. Därför gick han fullkomligt aningslös rakt in i armarna på Birgit den där lövdoftande vårdagen för 32 år sen.
Birgit var både vacker och klok, och det tog inte lång stund innan han valde att vara tillsammans med henne. Dagar blev veckor, blev månader och åren gick. De levde ett gott liv. Gunnar bar dock liksom en aning inom sig. Han trodde det var en oro från tiden han inte mindes, så han lade inte mycket fokus på den. Men det gnagde. Det tog tag i honom mer och mer allt eftersom tiden gick. Han höll sig i Birgit, höll sig fast som om det stormade. Som om han inte hade egna ben. Han blev benskör. Birgit hade honom i ett fast grepp utan att hon gjorde något för att få det. Hon visste kanske inte ens att det var så.
Birgit bar sin egen historia, som vi alla gör. Hon var ingen som valde någon. Hon behövde bli vald, så starkt att hon aldrig visade sin egen vilja. Aldrig utsatte sig för att bli avvisad. Hon var så skicklig i sin överlevnadsstrategi att det aldrig märktes. Istället kände Gunnar att han borde göra mer. Visa mer. Vara mer. Han gav tills han tappade styrkan att stå själv. Han blev beroende. Beroende av hennes kärlek. Att någon gång få se den. Få känna den.
Birgit gav vad hon hade att ge, och hon var både vacker och klok. Men hon var så styrd av sin rädsla att det knappast märktes, och hon tog aldrig några steg närmare honom. Hon stod stilla, eller vände sig bort. De blev alltmer ensamma tillsammans. Gunnar tömdes mer och mer på mod och vilja, han hade gett det till henne. Han blev tom, blev allt mindre, och en dag var han så liten att han låg där i korgen igen. Korgen han lämnades bort i. Nu mindes han. Han mindes hur det kändes när hans mor höll honom, hur hon lade ner honom i korgen och hur han längtade efter att bli hållen igen, att bli upplyft av henne.
Plötsligt blev det klart för honom att allt han försökt göra för Birgit var hans egna behov, att han plockade upp henne, höll henne, om och om igen, att han i ord och handling visade hur trofast hans kärlek var. Allt det hade blivit som en lång evighets tröstande av ett otröstligt barn, han själv, för Birgit var inte där. Inte närvarande. Hon kunde inte. Hon var för låst i sin historia. Lämnad åt sitt öde som ett hittebarn, och kanske för att hon blev hållen, och behövde det så mycket, tänkte hon aldrig på att han behövde det med. Gunnar ville inte såra henne, han kunde se sin egen smärta i hennes ögon. Men om han stannade skulle han bara se sig själv. Frusen, ensam och oförmögen att ta sig närmare den värme han behövde. På knä, som ett barn kröp han så ur hennes famn en dag. Allt han tog med var en filt. Filten hans mamma lade på honom den där gången för länge sen med hoppet att den skulle hålla honom varm. Han lade minnet av Birgit i den. Nu visste han vad han behövde.

måndag 12 oktober 2015

Morgon-heureka

I can never win what I don't already possess, still I need to continuouesly work for it to become victorious.

tisdag 6 oktober 2015

Everything's not lost

Den här dyker upp på olika sätt, nästan varje dag, så nu lyssnar jag på den. Fin!


onsdag 30 september 2015

en svart fjäril
slår sina vingar
mot taket
den vill ut
ett hjärta
bultar mot väggarna
av en bröstkorg
slagen ekar
luften står stilla

måndag 28 september 2015

Ur Dockteater Tittuts Embla - en flicka mitt i kosmos


En skuggspelshistoria baserad på böckerna om Embla, skrivna av mig och med illustrationer av Sara Lundberg. Föreställningen spelas på Dockteater Tittut i Stockholm och på turné runt om i Sverige.

tisdag 15 september 2015

Greta var en duktig elev, och en sorglig historia

Det Greta kom ihåg mest från buggkursen var ledaren Bernts oförglömliga kommando, "Vill du dansa flicka, får du lära dig att bjuda upp!" Så det gjorde hon, duktig elev som hon var. Hon bjöd upp så till den grad att hon serverade sig själv såsom på silverfat. Greta blev så bra att hon blev som en lyxmåltid på golvet. Tyvärr lärde Bernt henne aldrig när det inte smakar. Hon visade sig vara mest som en middag som inte var beställd. Ändå slutade hon inte. Hon hade inte lärt sig att det som var silverfat för henne var vardagsmat för andra, en extra dessert när man redan är lite för mätt. Så det blev sällan mycket till dans. Greta blev mest bara stående där på dansgolvet framdukad på sitt fat, halvt äten och lite rutten, i väntan på någon annan, ingen vet vem, den som plockar undan den smutsiga disken typ. Greta som gått en buggkurs förblev varken förd eller följd, hon var bara lätt glömd. Något alldeles extra. Till slut kom hon ihåg det mer än Bernts oförglömliga kommando.

lördag 5 september 2015

Idag är det urpremiär på Embla - En flicka mitt i kosmos!


Idag debuterar Embla på teaterscenen i skuggspelsföreställningen Embla - En flicka mitt i kosmos på Dockteater Tittut i Stockholm!

Regi och scenografi står den italienske regissören Fabrizio Montecchi för. Han och jag har också samarbetat kring dramatiseringen av manus. Nicoletta Garioni har tillverkat de helt fantastiska 
skuggspelsdockorna efter Sara Lundbergs illustrationer från böckerna om Embla. Embla spelas av skådespelerskan Sophia Segrell, samtidigt som hon gestaltar historien med magiskt dockspelande. Musik av Leif Hultqvist.

Pressbild Dockteater Tittut, Embla-En flicka mitt i kosmos. Fotograf: Love Lannér

För några veckor sedan var jag och tittade på ett första genomdrag och redan då hade Emblas universum, hennes värld, tagit plats i teaterrummet. Historien tar främst upp andra boken om Embla, Embla mitt i kosmos. Men första, Emblas universum, finns med som en botten, verkligheten där lillasyster Anna vill vara med och leka.


Jag ser så fram emot premiären idag, och jag är full av beundran inför Dockteater Tittuts skickliga arbete med skuggspelsteaterformen!

fredag 4 september 2015

Korta teaterövningstexter

Korta telefonsamtalsmonologer av Majken Pollack.

  1. Individuell övning, fokus på att hitta/göra/variera en vändpunkt.
  2. Utveckling: Flera personer på scen. Vad gör de andra? Gestaltar omgivande personer? Personen i andra änden av samtalet? Tankar, känslor...? 
Telefonsamtal 1:
jag har ju bett dig att inte ringa

jag bryr mig inte

herregud

var det jag?

ring när du vill

Telefonsamtal 2:
du älskar inte mig

jag klarar inte det här

imorgon

hon heter Julia

vi  kommer alltid vara tillsammans

Leksaksliv


Rolf blev minst lika förvånad som Sonja 
när han plötsligt skrek ut,
- Kör du den valsen en gång till 
hoppar jag på dig!!
Rolf var mycket förtjust i Sonja, men melodin. Melodin hade han hört så många gånger att det gjorde fysiskt ont.

Leksaksliv


Föga anade Rosa vilket hett byte hon var.

Words while drinking coffee

Words while drinking coffee